Mine's bigger than yours
2010
essay

The text is a transcript of extracts from the radioshow "Sommar med Dolph Lundgren", Sommar i P1, Sveriges Radio, 2008 ("Summer with Dolph Lundgren", Summer in P1, Swedish Radio, 2008).

----------------------------------------------

Jag gjorde en bilresa i december för ett par år sedan när jag var hemma och besökte Sverige. Resan gick från Stockholm till Ångermanland där jag växte upp som tonåring. Jag anlände med min syster som bor i Sundsvall och en del av hennes familj till Nyland, som ligger ungefär en halvtimmes körning norr om Kramfors, utefter Ångermanälven. Så här års om sommaren är Nyland mycket vackert, men denna vintereftermiddag var det becksvart och snön fullkomligt vräkte ned. Jag stannade bilen och såg mig omkring, och sa, "Vi åker ned till Konsum, det brukar ligga där nere".

Jag körde ned genom de oplogade gatorna förbi Tingshuset ned i samhället, och mycket riktigt, Konsum låg kvar där det legat sedan slutet av 70-talet, den senaste gången jag sett det lilla municipalsamhället Nyland, där det bor ungefär tusen själar. Jag sprang in och frågade lite folk efter en gammal polare från grundskolan, jag undrade om han måhända bodde kvar i trakten. "Jodå, fråga han där ute", blev svaret från en ung kassörska. Jag rusade tillbaka ut i snöyran och jagade ikapp en äldre herre som precis skulle gå in i sin bil. Han svarade direkt på min fråga, ”Kent Andersson, han bor kvar med mor sin där uppe i backen vid den gamla skolan”. När jag tackade för hjälpen och vände mig om för att gå så sa den äldre mannen åt mig att vänta lite. Jag stannade till och han plirade genom snöyran och så sa han, "Men hörrudu, du är väl den där filmgubben, du?" Jo, han hade faktiskt rätt, jag är en sådan där "filmgubbe". Jag heter Dolph Lundgren, jobbar som skådespelare och regissör.

Nu är det så att jag föddes i Stockholm för ett halvsekel sedan och tillbringade mina första 25 år i Sverige. Den andra hälften av mitt liv har jag levt utomlands, framförallt i USA och England. De flesta svenskar känner igen mig mest från mina filmer där jag rusar runt med automatvapen, knivar, handgranater, skjuter folk och slår dem på käften. Det har ju blivit en del av det där de sista 20 åren.

Nu sitter jag här i studion på Radiohuset, och tittar ut över ett vackert Sommarsverige, och tänkte berätta lite om vem jag egentligen är, vad som har präglat mig och drivit mig innan ni fick läsa om mig i kvällstidningarna; hur jag växte upp som en liten blyg allergisk grabb i Stockholms förorter och senare i Ångermanland. Man är ju lik förbaskat lite norrlänning fortfarande. Hur jag pluggade kemi, jag tävlade i karate, jag fick stipendier och så småningom hamnade jag i självaste Hollywood. Det var något jag aldrig hade kunnat tänka mig när jag satt och dagdrömde hemma i villan i Spånga, mina två systrar och min bror lekandes medan min mamma fyllde på diskmaskinen i köket. Livet, det är ett äventyr, en actionfilm kan man kanske säga. Vi är alla hjältar i vår egen högst personliga film, vars manus vi inte fått läsa. Det är kanske tur det.

Ett av mina tidigaste Sverigeminnen är från Lejonbacken vid Stockholms slott. Det är sommar och jag sitter på min pappas breda axlar i spänd förväntan blickandes ut över Strömparterrens gnistrande vatten. Min pappa pekar och plötsligt ser jag något: på Gustav Adolfs torg, tvärs över strömmen speglas solljuset i mässingsinstrument, polerade hjälmar och blanka bajonetter; vaktavlösningen marscherar upp på Norrbro, med vinden når oss ljudet av en trumvirvel. Jag är fem år gammal.

Under blågul fana med arméns musikkår. Som liten grabb avgudade jag min pappa. Han var min stora idol, officer i det svenska artilleriet. När min pappa åkte på militärövning på söndagar som reservofficer, då fick jag som liten pojke ibland följa med. I bilen på vägen dit förvandlades jag till general Lundgren och han till min chaufför, med bara en usel kaptens grad. Det var en svindlande känsla att ge sin stora pappa order. Han var 1,95, samma längd som jag själv sedermera skulle bli. Han besvarade alltid mina kommandon med ett korrekt "Ja, general".

När jag blev lite äldre brukade familjen åka upp till Ångermanland för att hälsa på mina farföräldrar. Det var jag, min mamma och pappa, och mina jämnåriga syskon Annika, Katarina och Johan. Mina föräldrar, pappa ingenjör och mamma språkforskare, var mycket ordentliga; det var precis två år mellan varje barn.

Min pappa hade köpt en amerikansk Willys Jeep någon gång i mitten av 60-talet, och målat den grön och vit. Den väckte en enorm uppståndelse på den tiden, speciellt på landsbygden till min och mina syskons otroliga förargelse. Vi hukade oss i fönstren och ville ingenting hellre än att åka i en normal, vanlig Volvo. Det var som Galenskaparna sa – "pinsamt". Man insåg senare vilken speciell upplevelse det där var. Min pappa hade ordnat namnskyltar med allas namn över våra respektive platser i bilen. Vi fyra barn var i baksätet och mamma och pappa ovanför framsätena. Bilen hade min pappa döpt till Piggen Piggo, med särskild namnskylt förstås. Varifrån namnet kom, det är än idag ett stort mysterium.

Det tog två dagar att ta sig upp till Nyland. Det var egentligen bara 60 mil men min pappas och Piggen Piggos marschhastighet var nämligen maximalt 40 kilometer i timmen. Igen, mycket pinsamt såklart, men Norrland det var liksom mysigt tyckte vi barn. Människorna de var så annorlunda, liksom mer äkta, och så lagade farmor så god saft.

Jag fick ett brev på posten när jag gick i fjärde klassen. Stora nyheter! Jag hade blivit utvald att rösta i tio-i-topp-juryn. Sven-Ingvars med "Lilla söta fröken Fräken" vann, men själv röstade jag på "Boots" med Nancy Sinatra, ni vet "These boots are made for walking" – sexigt, tyckte jag.

Man hade börjat bli lite på hugget, med brudar alltså, men det var inte många tjejer som tände på den där blyge, spinkige och lätt rödhårige Hans, eller Hasse som jag hette på den tiden. Min bäste kompis hette Perry. Han var mörkhårig, krallig och fick alla brudar. Jag fick i alla fall dansa med min hemliga älsklingstjej, Ulla Mattsson, på klassfesten. Hon kanske såg något i mig som ingen annan såg på den tiden. Själv tyckte jag hon var supersexig med mycket vackra ben. Jag var ju bara tio år, hon var min första förälskelse, men det blev ingenting mellan mig och Ulla. Vi dansade i alla fall till "The Fab Four". The Beatles var redan gudar ute i världen, även uppe i lilla Sverige. De sjöng om Sovjetunionen, atomkrigets ärkefiende till västmakterna och NATO. En nation som jag sedermera själv skulle representera på bioduken. Om allt detta var lille Hasse lyckligt ovetande i slutet av 60-talet.

Lille Hasse blev sedermera Hansa – en "värsting" skulle man säga idag, "ungdomsligist" hette det då. Eller som skolpsykologen sa till min käre far, "ett problembarn". I tidiga tonåren fick jag som sagt problem både hemma och i skolan. Min pappa hade sina problem med karriären vilket påverkade humöret och det gick främst ut över min mamma. Min kära mor, hon var en ängel som tog hand om vår familj, hon jobbade och slet, lagade mat, tvättade, strök – allt utan hjälp. Ett nyfött barn, en tvååring, ett barn på fyra år och jag som skulle börja skolan. Jag förstår fortfarande inte hur hon klarade av allt det här, det är helt otroligt.

Min pappas dåliga humör gick även ut över mig som var äldst. Man fick utskällningar, man åkte på stryk. Jag tror att det var mycket därför jag senare sökte mig till judo och karate. Man gnällde inte och var van att åka på en pärla helt enkelt. Min pappas fysiska våldsamheter blev värre och värre, det spelar ingen roll hur grym en förälder är mot sitt barn, barnet älskar ändå sin mamma och pappa tillbaka. I mitt fall var detta en mardrömstid, min stora idol slog mig och jag var naturligtvis helt förvirrad, skrämd och tog ofta på mig skulden själv för att det här hade inträffat. Jag fick dessutom höra att jag var en odugling som det aldrig skulle bli någonting av. Jag gick till skolan, jag försökte dölja mina blåmärken och min blodiga hårbotten, där håret hade lossnat när min pappa hade luggat mig. Mitt självförtroende åkte snart i botten och detsamma hände med betygen.

Vid 13 års ålder drogs jag mer och mer till skolans ligister, jag började röka Prince och dricka alkohol. Man spydde i och för sig ganska omgående, så det var inte så stor skada skedd. På kvällarna gick jag på ungdomsgård och tittade på de senaste filmerna, så att jag slapp vara hemma och träffa min pappa. Man tog en fällstol och satte sig var man ville i lokalen, kanske öppnade man en insmugglad öl. En av mina favoritfilmer hette Easy Rider.

70-talets flum- och antietablissemangskultur kom också till Sundbyskolans högstadium i Spånga. Det slutade med att jag fick B i ordning och uppförande, urusla betyg och rymde hemifrån. Min pappa beslutade att nu jäklar fick det vara nog. Jag skulle omgående skickas på uppfostringsanstalt, det var uppe hos min farmor och farfar i Nyland alltså. Johan och Gerda som de hette, var väldigt stränga, som min far, men de var lite äldre och också lite tamare. Min far var fortfarande ett fysiskt praktexemplar, honom skämtade man inte med i första taget. I Nyland, där kunde man också röka, dricka öl och försöka stjäla mopeder, så jag förblev ligist där uppe i något år till.

Sedan började jag faktiskt inse att man kunde ju också åka skidor, spela ishockey och faktiskt plugga. Att vara borta från pappa var också väldigt viktigt för mig, för att komma tillbaka på fötter på ett emotionellt plan. Det var kanske ändå så att Karl-Hugo faktiskt förstod att han själv hade något att göra med sin tonårssons problem. Han insåg kanske att hans känslige son var alltför lik honom själv och det var det han på något sätt inte kunde tåla.

Vare sig han visste det eller inte hade nu min pappa med sin handgripliga behandling förvandlat sin unge son till en betydligt tuffare, mer målmedveten version av sig själv. En version som nu skulle ha styrkan att bli en tävlande idrottsman, och mera viktigt – att förverkliga sina drömmar, något som min pappa aldrig hade fått en chans att göra. Av fyra barn från en fattig familj i Norrland blev han utvald att någon gång i början på 50-talet skickas ned till Stockholm för att gå på högskola och lyckas här i världen. Det blev tyvärr inte så, han slutade som en ensam, mycket olycklig gammal man, som i sin hårda strävan hade förlorat både familj och vänner.

Min pappas hatkärlek blev sålunda min drivkraft i livet, på gott och ont. Han har också samtidigt varit en idol och en mycket positiv förebild på många sätt; jag vet att jag påminner om honom – mitt utseende, jag gillar historia, militären, jag klär mig i kostym, jag kan ha ett häftigt humör. Däremot slår jag inte kvinnor och barn, inte ens på film. När min pappa dog år 2000 grät jag på hans begravning. Jag vet att han någonstans vet att jag, Hans, förlåter honom, jag förstår honom, och att jag alltid kommer att älska honom – min pappa.

I Norrland var sommaridrott bara något att glömma. Som någon sa, "Va fan, här uppe i Norrland är det tio månaders vinter och tre månaders dåligt skidföre". De flesta tuffa norrländska killar som hade flickvänner, de höll på med någon form av idrott, och jag ville också vara tuff. Så det blev 25 armhävningar framför sängen varje kväll, man måste ju börja någonstans, eller hur? Jag körde precis lite armhävningar här inne i studion.

Bruce Lee och kung fu var stort på film på 70-talet, och i verkligheten upptäckte jag själv först judo och sedan karate – en kampsport som skulle förändra mitt liv på många plan, inte bara fysiskt utan även psykiskt och känslomässigt. Det blev så att säga vägen ut för den lilla krasslige och osäkre grabben, som alltid kände att han inte var tillräckligt bra eller cool nog, att han inte hörde hemma någonstans; en grabb som kände att han hade övergivits av sin store idol, sin pappa.

Nu hittade jag nya ideal, inom sportens värld. Framförallt min sensei, engelsmannen Brian Fitkin som var chefstränare på Stockholms Karate Kai, och senare skulle leda mig till tävlingsframgångar i Sverige och internationellt. Brian och andra karateledare, de hade mycket stort inflytande på min mognad från pojke till ung man. De gav mig en chans att visa att jag faktiskt dög någonting till, att också jag kunde vara någonting värd.

Jag tränade mer, pluggade hårdare, började till och med få lite muskler och sådär och min allergi började bli bättre. Med detta kom självförtroendet sakta tillbaka. Samtidigt började jag inse att det fanns en stor värld där ute; jag ville ut och vara med och uppleva den. Jag minns att jag låg i sängen på kvällarna och drömde om den stora resan till landet i väster – USA, där allting verkade möjligt.

24 år gammal kom jag för första gången till världsstaden New York. Plötsligt stod jag på Manhattan och kände att mitt liv skulle förändras på något sätt. Jag visste inte hur. Då hade jag bitit ihop och jobbat "grynhårt", som de säger i Norrland, i fem år. Fått stipendier i kemi, gått ut Kungliga Tekniska Högskolan i Stockholm. Jag hade pluggat vidare både i USA och i Australien, och samtidigt hunnit med att bli mästare i karate i både Sverige, Europa och Australien.

På många nivåer var jag fortfarande en mycket oerfaren ung man. I Sydney hade jag en karateklubb på universitetet. Jag och min sparringpartner och kompis Mark jobbade extra som vakter på olika konserter för att tjäna lite stålar. Men ingenting skulle någonsin förbli sig likt efter det att jag under ett konsertjobb lade ögonen på den amerikanska sångerskan Grace Jones, som varit Bond-brud och fäktats med Arnold Schwarzenegger i Conan. Eller rättare sagt, efter att Grace lade ögonen på mig.

Min stackars mor och far hade sett två saker vad det gällde Grace Jones. Först såg de en video på TV där Grace iklädd högklackat, manskostym och snaggat hår marscherade över en scen med ett dussin av sina dubbelgångare. Någon dag senare såg de en bild på Grace med sin nye, svenske pojkvän – deras, som de trodde, duktige kemistuderande son. Jag hade inte mage att berätta hur mitt liv hade förändrats, jag vågade inte ringa hem helt enkelt.

Det var inte konstigt att revisionsdirektören och reservofficer Lundgren, det vill säga min pappa, fick förhinder när Grace för första gången kom till Sverige med den homosexuella galjonsfiguren Sixten Herrgård som värd, för att hälsa på sin pojkväns familj. Min mamma tyckte dock att Grace var mycket trevlig och sympatisk.

Grace och jag var en färgstark och omaka kombination. Den heta, svarta sångerskan och den blonde, nordiske idrottsmannen. Tillsammans gjorde vi New Yorks nattliv osäkert i ett par år under mitten av 80-talet. Andy Warhol, graffitiartisten Keith Harring, Calvin Klein, supermodellen Iman, Gianni Versace – alla var de en del av Graces, det vill säga nu vårt, digra umgänge. Graces vänner förundrades över denne oskyldige unge man som gick upp för att träna varje morgon klockan fem. Själv undrade jag hur alla kunde vara uppe så sent, varför blev dessa människor aldrig trötta?

Droger togs det helt öppet på den tiden, i restauranger och på klubbar i New York. Jag hade knappt sett droger förut och förstod helt enkelt ingenting. Det var kanske tur att jag hade min träning och idrotten att koncentrera mig på, annars hade det kanske kunnat gå riktigt illa. Många hade inte samma tur, av mina och Graces vänner från dessa år skulle en stor del tyvärr vara borta bara ett decennium senare. Droger eller AIDS var de vanliga banemännen. Många vackra, talangfulla och underbara människor, speciellt "the gay crowd", som jag aldrig mer skulle få skratta med, eller lära mig av deras aptit på livet och skönheten.

Det var i New York som jag till slut skulle börja hitta mig själv och få en chans att använda mig av mina barndomsupplevelser och min uppdämda inre energi, allt det här jag hade gömt undan under åren. Musikintresset, målandet, mitt teaterintresse från mellanstadiet, det var alltså sätt för mig att uttrycka mig som barn. Nu, i New York, började jag plugga dramatik, och älskade det direkt. Det är kanske svårförklarligt, men David Mamet sa det bäst: "Nobody with a happy childhood ever went into show business".

Det stora beslutet kom efter det att jag med en läderklädd Grace Jones på min motorcykel hade kört upp till Boston, för att försöka gå vidare med mitt stipendium i kemiteknik på MIT. Hur fungerade det? Inte så bra. Kemiteknik hade liksom förlorat sin forna tjusning, jämfört med, ja, ni vet: "There is no business like show business".

Jag hade sett Rocky 3 på bio i Sydney när jag pluggade där nere. Lite anade jag att Rockys nya motståndare ett par år senare skulle heta, ja, ni vet ju vem. Under den första castingen jag gick på för Rocky 4 i New York blev jag direkt avsågad med de två orden ”too tall”. För lång, helt enkelt. Man fick bara vara 1,90. "Fan", tänkte jag, "det här kan man bara inte släppa".

Jag tog genast bilder på mig själv i boxningsmundering, för mina sista dollarsedlar. Jag jobbade som dörrvakt i New York för tillfället. Jag skickade bilderna genom min dramatiklärare, till en av hans kompisar, som sa att han kände någon som kanske kunde få de här bilderna till Sly Stallone.

"Ha! That’s never gonna work", sa alla. "What do you wanna be? A movie star?" skrattade grabbarna på gymmet på Manhattan. Nåväl, tre-fyra månader senare när jag var i London ringde någon andfådd underhuggare från Stallones kontor i LA. Han hade fått uppgiften att spåra upp den här mystiske svensken på bilderna. Att döma av hans enorma lättnad när jag svarade hade det inte varit alltför enkelt.

Jag flögs helt sonika in till LA någon vecka senare och tog mig en taxi till Paramount Studios som ligger mycket vackert mellan palmträden, med Hollywood-skylten som bakgrund. Det var en viss magik att åka in genom studioportarna. Jag träffade Sylvester Stallone i hög person på sitt kontor. Han var iklädd träningsshorts och tanktop. Jag blev naturligtvis förstås mäkta imponerad och inte lite nervös, ”starstruck” som det heter, och fick svårt att få fram orden. "Lite kort", tänkte jag då för mig själv, "men vältränad". Han hade långt hår, han skulle precis spela in en av de här Rambofilmerna. Vi tog foton tillsammans i boxningsutrustning, och så visade han mig ett par dussin pärmar med foton och resuméer av andra hoppfulla kandidater till Rockys näste motståndare. 5000 killar fick jag senare veta.

Jag fick ett manus och Sly ville att jag skulle träna vikter och lägga på mig sådär tio kilo muskler. Jag var redan väldigt vältränad på grund av min karatebakgrund, men som idrottsman var man ju mer intresserad av att inte bli knockad på riktigt än att se stilig ut på film. Stallone var mycket trevlig tänkte jag, precis som en vanlig dödlig, nästan i alla fall. Mitt stora Hollywoodäventyr hade precis börjat.

Sex månader senare, efter många intervjuer med olika producenter, daglig hård träning och ett gastkramande screen test i LA mot två riktiga ryssar, var jag tillbaka på Manhattan. Dagarna gick och efter en vecka fick jag ett telefonsamtal från Stallone. Jag hade fått rollen som kapten Ivan Drago i Rocky 4.

Under screentestet gormade och skrek de här två ryssarna ungefär som "Mr T", Clubber Lang, i den tidigare Rockyfilmen, medan jag hade bestämt mig för att spela ryssen Drago som kall, fokuserad med alla känslor under ytan. Det gillade Stallone tydligen, för den träning vi gjorde ihop i fem månader för att förbereda oss på inspelningen var helt fysisk. Det blev fyra timmar om dagen med boxning och viktträning.

Ivan Drago förblev ett isberg. En idrottsmaskin som utnyttjades av de onda sovjetiska makthavarna, mot den individualistiske Rocky Balboa från the US of A. Det var lite klichéartat, men det fungerade, med besked. Filmen hade premiär i Westwood, i LA. Jag gick in på biografen som Grace Jones pojkvän, och kom ut 95 minuter senare som filmstjärnan Dolph Lundgren.

"I must break you", så lät det då. Det var jag som sa det, precis nu, här. Jag och Stallone fightades i tre veckor för att spela in den här avslutande matchen som i filmen bara tar en 10-15 minuter. Vi åkte båda på riktiga snytingar under inspelningen och Stallone hamnade faktiskt på sjukhus i två veckor, med brutna revben och en hjärtmuskelinflammation sas det, eller var det bara så att studion ville dra in lite försäkringspengar? Det var en bra story i alla fall.
Alla kamerorna riktades nu mot mig. Nu var jag, en kemistuderande karateutövare från lilla Sverige, på väg att bli känd över hela världen. Det blev otaliga PR-turnéer på alla kontinenter, till och med i Sverige där jag genast gjorde bort mig genom att tala engelska istället för svenska under en TV-intervju.

Dolph. Ja, jag tog det namnet efter att jag fick rollen i Rockyfilmen. Nytt namn, ett nytt liv. Det var precis som på bio – den okände utmanaren från Sverige hade efter åratal av strapatser till slut stigit in i ringen och det bländande rampljuset.

Japan, Australien, Sydamerika, Europa – överallt fanns mina nya Dolphfans, men de kände inte alls mig som person, utan som i en rollgestalt eller i bästa fall från min image i pressen. Det är mycket svårt för vilken person som helst att bli känd, särskilt om man kommer från Sverige och speciellt från lilla Nyland. Amerikaner, de är liksom vana att se stjärnor, och i USA gäller frasen "there is no such thing as an ordinary life". Alla är på något sätt redo att bli rika och berömda. Jag har fortfarande inte vant mig vid att vara kändis, vilket jag numer inser är bra. Man ska nog aldrig vänja sig om man vill behålla sin integritet, och ännu viktigare – sin mentala balans. Man måste helt enkelt lära sig att känna skillnad på sin egen identitet och den person allmänheten tror att man är eller vill att man ska vara. Annars kan det sluta riktigt illa, som vi ser varje vecka i alla världens skvallerblaskor. Slå bara upp en skvallertidning från en sådär fem-tio år sedan och se vilka av ansiktena som fortfarande finns kvar i rampljuset. När min stora PR-karusell drog igång för 20 år sen hade jag ingen aning om allt detta, och det gick nästan rent åt helskotta.

Filmindustrin i USA är helt enkelt en förbaskat tuff bransch. Exempelvis garvar folk åt Sylvester Stallone när han är korkad, dålig skådis, etcetera. Men försök själv att skriva, regissera och spela in en film som tjänar in en sådär ett par hundra miljoner dollar. Stallone har gjort just det, ett halvt dussin gånger. "En får inte vara dum", som de säger i Norrland.

För en ung svensk var Hollywood extremt hårt. Jag hade många motgångar med dåliga rådgivare, manager som stal mina pengar, flickvänner som gjorde allt för att få mig på fall, etcetera. Men, jag har alltid haft attityden att det inte är någon annans fel, jag har frivilligt valt den här branschen och det är upp till mig att ha styrkan att överleva. Med tiden lärde jag mig att styra min karriär och samtidigt, tycker jag, att behålla min integritet och mina rötter. Alla negativa aspekter åsido, jag har ett underbart yrke. Jag känner mig otroligt lyckligt lottad för det jag har fått vara med om de här sista 20 åren, och kanske några år till om man har tur. Clintan är ju 78, tro det eller ej. Som en annan skådis, Jimmy Stewart, en gång sa, "It’s not how good you are, it’s how long you last".

En stor del av min framgång måste jag tillskriva en annan person, Anette. En underbart söt och mycket speciell svenska som jag träffade på Manhattan, fyra-fem år efter Rockypremiären. På den tiden hette hon Qviberg i efternamn. Efter många om och men och hårt arbete från min sida så heter hon nu sedan många år Lundgren. Ja, det blev i alla fall så att också lille Hasse hittade ett yrke, en fru och så småningom fick sina egna barn. Mina machogener förs nu vidare in i framtiden av två underbara döttrar, Ida och Greta. Det är kanske ödets nyck att jag slipper den här eventuella komplikationen av en ny far-son-konflikt, med allt som det kan innebära; att min son inte behöver leva upp till eller kanske lida av att vara Dolph Jr.

Jag bekänner min kärlek till mina döttrar varje dag, och jag älskar att säga att jag älskar dem. Även om särskilt lilla Greta, som har lite hetare humör, ofta utbrister, "Daddy, I know, you always say that". Jag hoppas att de kommer göra detsamma med sina barn så att på något sätt, genom mitt stora äventyr, har den där onda cirkeln av kärlekslöshet, som förmodligen började långt bakåt i generationerna på min pappas sida, brutits för alltid. Jag tror att det var meningen att det skulle bli så. Jag tror att min pappa faktiskt håller med.

Jag vill gärna sluta med en tribut till alla andra svenskar som har sökt sig utomlands genom åren, för att finna lyckan, men samtidigt också för att sprida vår kultur, vårt språk och föra med sig lärdomar utifrån tillbaka till Sverige. Jag skulle också vilja ge ett råd till er lyssnare som vill prova på att uppfylla era drömmar, och skriva ett eget manus i Sverige, eller utomlands, i filmbranschen eller kanske i ett eget yrke. Som skidkungen, Ingmar Stenmark en gång sa, "De e bar’ å åk".

----------------------------------------------